Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Frågan aktualiserades och drevs på efter den allvarliga reaktorolyckan vid Harrisburg (Three Mile Island) i USA våren 1979, vilket skapade en intensiv debatt och stor opinion mot kärnkraft i Sverige.
Väljarna hade tre olika alternativ att rösta på, som alla i praktiken innebar en avveckling på sikt men med olika villkor och tidsperspektiv:
De tre linjerna
| Alternativ | Innebörd | Stödjande partier |
|---|---|---|
| Linje 1 | Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till elbehov, sysselsättning och välfärd. Ingen ytterligare utbyggnad ska ske. | Moderaterna (M) |
| Linje 2 | I princip samma avvecklingskrav som Linje 1, men med tillägget att alla framtida betydelsefulla energianläggningar ska ägas av stat och kommun. | Socialdemokraterna (S) och Folkpartiet (FP) |
| Linje 3 | Ett definitivt nej till utbyggnad och ett krav på att all befintlig kärnkraft skulle vara helt avvecklad inom en tioårsperiod (senast 1990). | Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) |
Resultatet blev mycket jämnt och fördelade sig enligt följande:
- Linje 2 fick flest röster med 39,1 procent.
- Linje 3 kom tätt efter med 38,7 procent.
- Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna.
Eftersom Linje 1 och Linje 2 i själva huvudfrågan hade liknande formuleringar om en kontrollerad avveckling, slogs deras resultat ofta samman till en majoritet för att avveckla men i långsam takt.
Riksdagen tolkade senare omröstningsresultatet som att de totalt 12 reaktorer som fanns, byggdes eller planerades skulle köras under sin ekonomiska livslängd, men att hela kärnkraftsavvecklingen skulle vara slutförd till år 2010. Detta slutdatum ströks dock formellt av riksdagen år 1997, och energipolitiken kring kärnkraftens framtid har förblivit en central politisk fråga sedan dess.
